Ju mer vi löser det med platser och anläggningar, desto lättare blir det att tro att säkerhet är något som "är ordnat". Men vatten förhandlar inte, och det bryr sig inte om huruvida platsen är snyggt iordningställd. Det egna ansvaret — att kunna simma, hålla sig nykter, hålla i sitt barn — förblir första linjen.
Där det går fel ligger problemet sällan i brist på badplatser; det ligger i simkunnighet och insikt. I Nederländerna, där jag arbetar, är detta högaktuellt: simundervisningen står under press och inte varje barn lär sig längre självklart att simma ordentligt. Nederländerna är inte ensamt om detta — runt om i Europa finns liknande exempel, från minskad simundervisning till barn som växer upp utan simvana, även om bilden skiljer sig kraftigt mellan länderna. Där sitter bromsen, inte i antalet platser. Ingen ny rekreationssjö gör ett barn som inte kan simma säkrare.
Missförstå mig rätt: jag är inte emot bra badplatser — tvärtom, fina och säkra platser att bada på är värdefulla. Men det är det andra steget, inte det första. Vänder vi på ordningen — först infrastruktur, sedan människan — då bygger vi ett land fullt av anläggningar som inte rör det verkliga problemet.
Låt oss därför rikta energin dit där den ger mest: att lära sig simma, att lära sig bedöma faran, och insikten om att öppet vatten aldrig är självklart säkert. Investera först i människor, sedan i platser. Det är inget populärt budskap en varm dag — men det är budskapet som räddar liv.
